En volontärresa

Fattigdom, sjukdomar, misär och svält. Fyra ord som ofta kopplas ihop världens U-länder. I dessa länder lever många barn på gatan, de är föräldralösa och har ingen tillgång till utbildning. Det finns hela familjer som svälter ihjäl på grund av matbrist. Barn får arbeta istället för att leka och leva ett kravlöst liv. Många människor dör av enkla sjukdomar på grund av fattigdom och brist på vård. Man får möta människor som kämpar för att överleva. I u-länder kan man också vittna om hur små, simpla saker kan ge en människa hopp igen. Du som helt vanlig människa kan göra skillnad och förändra någons liv om du har mod nog att ta steget.

Att resa som volontärarbetare till ett U-land är något som är väldigt eftertraktat. Trots att boendet är enkelt, att det finns risk att drabbas av farliga sjukdomar och att man oftast får betala en stor summa pengar för resan, så finns det något som lockar människor att komma ut i världen och se olika kulturer och levnadssätt. Jag har länge drömt om att resa som volontär och därför valde jag att fördjupa mig lite i ämnet och skriva den här texten. Det finns oändligt många organisationer på internet som erbjuder resor till många olika delar av världen. För mig känns det lite som att det har blivit en affärsidé att skicka iväg volontärer då du måste betala väldigt mycket pengar för resan och eftersom det reser så oändligt många volontärer varje år. När du bokar en sådan resa kan själv välja inom vilket område du vill arbeta. Några exempel på arbetsområden är undervisning, natur & miljö, medicin & hälsa, barn & ungdomar, mänskliga rättigheter och så vidare. 

Jag träffar Maria Larsson på Vidablickkyrkans kontor. Det är ganska kallt i kyrkan men med en varsin kaffekopp i handen slår vi oss ner i en soffa och börjar vi prata om hennes resa. Maria är glad och berättar att när jag ringde henne för att fråga om intervjun förra veckan, så hade hon precis pratat med en gammal vän från volontärtiden. De har fortfarande kontakt trots att de har gått många år. Maria reste till Kongo Brazzaville när hon var 29 år gammal för att arbeta som barnmorska på en mottagning och förlossningsavdelning. Hon berättar att det var ganska ovanligt att åka iväg på ett sådant uppdrag när man var så pass gammal som hon var. Det var när hon läste en tidning för ungdomsledare, under en period då hon arbetade inom kyrkan, och hittade en annons om ett jobb som barnmorska i Kongo Brazzaville som hon fick idén att åka.  I förmånerna ingick de vaccinationer som krävdes och även en kurs i franska som hon fick läsa under tre månader i Frankrike. 

Kraven på volontärer är mycket varierande beroende på vilken organisation du reser med. Vissa kräver två års erfarenhet inom yrket du vill arbeta med medan andra tar emot oerfarna arbetare. Vissa organisationer kräver att du ska kunna språket som talas i det land du ska besöka medan andra bara rekommenderar att man ska kunna prata lite engelska. Vilka erfarenheter som rekommenderas beror förstås på inom vilket område du vill resa. Ett jobb inom sjukvård kräver mer kunskap än tillexempel ett jobb på barnhem och liknande. När du söker en volontärtjänst får du i vissa fall komma på en intervju som ska avgöra om du passar för din plats. Ibland kan organisationen be om telefonnummer till en lärare eller arbetsgivare som ska kunna intyga dina erfarenheter.
 Krävdes det någon utbildning för att du skulle få jobbet?
– Det var positivt om man hade tidigare erfarenheter inom yrket. Jag hade själv jobbat som barnmorska i sju år innan jag reste. Innan vi åkte fick vi först en utbildning under en vecka som mest handlade om hygien. Jag hade även läst franska under ett år i Realskolan.

När jag frågar varför Maria, som kristen, valde att åka som volontär och inte som missionär berättar hon att missionen fick mycket kritik på den tiden eftersom de ansåg att mission förstörde länders kulturer. När Maria åkte iväg så ville hon se om det verkligen stämde och eftersom hon reste i kyrkans regi blev lättad då hon möttes av mycket tacksamhet och värme av kongoleserna. Maria var väldigt osäker på sina blivande arbetskamrater innan hon åkte. Innan resan pratade de mycket om att det var viktigt att ha en bra mental hälsa under tiden som volontär, så om man inte trivdes med de man bodde och arbetade ihop med så skulle man berätta det för sin arbetsgivare. Maria hade dock tur med sina arbetskamrater och fick vänner för livet, något hon känner stor tacksamhet för. Hon berättar att dessa människor numera är som en extra familj.

Hur fattigt det land man väljer att resa till är varierar såklart, men de större organisationerna är noga med att skicka ut detaljerad information till sina resenärer om platsen de ska besöka. De garanterar också att landet man ska besöka ska vara säkert och att stället man ska bo på är både hygieniskt och bekvämt. Under en period av Marias tid i Kongo så var landet väldigt oroligt. Maria berättar om att de kunde bli stoppade när de till exempel åkte med patienter. Männen som stannade bilen var ofta onyktra och bad om att få se deras papper. Under den perioden var det förbjudet att vårda de såkallade upprorsmännen. Bortsätt från det så var Kongo Brazzaville ett bra land att vara volontär i.
– Kongo Brazzaville var fattigt, men det var inte vanligt med svält. Det fanns många farliga sjukdomar. Jag var tillexempel med om att en kvinna dog i stelkramp. Till förlossningen hade vi bara enkla redskap. Vi kunde tillexempel inte göra kejsarsnitt och det gjorde att barn inte överlevde förlossningen, något som de skulle ha gjort i Sverige. Vi hade sällan elektricitet och på kvällarna då det blev mörkt hade vi fotogenlampor som belysning i salen. Vi hade en toalett i vårt hem. När man skulle duscha rann det vatten från en tank, ner i en balja. Vattnet i baljan användes sedan för att spola i toaletten. Folket i landet var noga med att spara på vatten. Vi hade en bil för att kunna förflytta oss. Självklart fanns det väldigt fattiga och väldigt rika områden i Kongo Brazzaville, precis som i alla länder, berättar Maria när jag frågar henne om fattigdom och standard på de ställena hon arbetade och bodde på under vistelsen.

Det låter som om ni hade det ganska bra, men hur var maten i Kongo Brazzaville?

– De sa åt oss direkt när vi kom dit att vi inte skulle dricka deras vatten och när vi blev bortbjudna brukade vi ofta bli bjudna på Fanta. Vi hade en källa precis där vi bodde och där kunde vi hämta vatten. Vi hade en kock, Rebecka, hon hjälpte oss att laga svensk mat. Vi åt ofta den mat vi var vana vid, men den kongolesiska maten var verkligen god. Det serverades mycket frukter och man åt Fufu som är ett slags potatismos fast det är gjort på rotgrönsaker. Kongoleserna är väldigt duktiga på att laga grytor av höna.

Vi pratar en del om människorna hon träffade under resan och Maria berättar om några incidenter som skett. Hon nämner bland annat att hon fick frierier av okända män på tågen i Kongo, det var nämligen status att ha en vit kvinna. När jag frågar om hon minns någon speciell händelse från volontärresan så får hon tänka efter en stund men tillslut berättar hon.
– Det är en händelse jag minns speciellt. Jag har en bild på en bebis. Barnets mamma hade fått många missfall, men tack vare mycket vila och den lugnande medicinen som vi gav henne lyckades hon få ett levande barn. Det var fantastiskt. 

Märkte du annars någon stor skillnad i hur folk agerade jämfört det du var van vid hemma i Sverige?
– Det var några saker som jag reagerade speciellt på. Människorna i Kongo Brazzaville ville tillexempel inte ge sina barn hönsägg med anledningen att vita människor ger sina barn ägg, och vita barn har inget hår. Det var även en chaufför som stannade bilen vi åkte i precis bredvid en grav bara för att inte störa andarna. De pratade mycket om andar. När ett barn dog vid en förlossning grät barnets pappa hysteriskt och trodde att det var han som hade gjort något som stört andarna och därför låtit hans barn dö. De kongolesiska barnen ropade ”vita människa” efter mig och när vi satt i kyrkan klappade de mig på håret. I norra Kongo trodde de att det var farligt att få tvillingar. De som fick tvillingar satte på sina barn amuletter för att de skulle överleva. Jag minns en flicka som jag tyckte var väldigt söt. Hon var ungefär fem år och hennes pappa var asiat. Jag sa något i stil med ”Vad söt hon är, henne skulle jag vilja ta med mig hem!” Och då svarade en kvinna ”Ja, gör det!” och menade att flickan i alla fall inte skulle få ett bra liv i Kongo Brazzaville. Jag som jobbade på ett förlossningscenter märkte framförallt att mödrarna var väldigt duktiga på att ta hand om barn och jag antar att det har att göra med att i deras kultur tar man ofta tar hand om sina yngre syskon under uppväxten. Jag minns även en kvinna som gick igenom en väldigt jobbig förlossning med sugklocka under en natt. När jag kom dit morgonen efter så såg jag att kvinnan hade gått ner till bäcken, som låg precis utanför, för att tvätta sina skynken. Något sådant skulle aldrig ske i Sverige.

Var och varannan människa som reser mycket har någon gång drabbats av magsjuka eller liknande under sin semester. Det är inget undantag för volontärer. För att undvika de farligaste sjukdomarna så rekommenderas man att vaccinera sig innan resan. Det är dock svårt att undvika lättare sjukdomar såsom magsjuka. Maria fick under sin tid i Afrika äta medicin mot malaria. Maria berättar att det var krångligt att hitta en medicin som man inte mådde dåligt av så hon fick testa många olika sorter innan hon hittade en som passade henne bra.
Var det något förutom sjukdomarna som var jobbigt med resan?
– Ja, språket var jobbigt. Kongoleserna pratar förutom franskan, som vi klarade av ganska bra, ett språk som heter kikongo. Vi fick ofta ha en tolk med oss. Det första jag frågade när vi kom till landet var ifall de kunde översätta ”Vänta lite” till kikongo. Det uttrycket använde jag sedan ofta när mina språkkunskaper inte räckte till och jag behövde hämta en tolk. Det var även jobbigt att veta hur man skulle uppträda. De skulle ha gett oss mer information om det innan. När jag bodde i Kongo var det modernt med ”kortkort” hemma i Sverige och jag minns att vid ett tillfälle kom en dam och la ett skynke över mina ben. I övrigt tyckte jag att det var mycket jobbigare att åka hem än att åka dit. Hemma gnällde människor trots överflöd och det var jobbigt att höra när man visste hur bra de egentligen hade det.

Vad finns det för fördelar/nackdelar med att resa som volontär? Är det något du skulle rekommendera andra att göra?
– Det finns både positiva och negativa saker med att resa som volontär, men jag rekommenderar det verkligen för det är en erfarenhet som är väldigt bra att ha i livet. Det som är jobbigast med att resa iväg är egentligen alla sjukdomar. Jag drabbades av malaria upprepade gånger. Bland de positiva sakerna finns bland annat det intressanta och viktiga i att lära sig om andra länders kulturer. Man utvecklas också otroligt mycket inom det yrke man arbetar som när man är iväg. Eftersom det inte finns så mycket regler lär man sig tänka själv och komma på egna lösningar. Man lär sig även att vara ensam och det är en av de största prestationerna man kan göra. Maria berättar också att hon tror att det är bra att arbeta inom sjukvård, ekonomi eller logistik om man ska resa som volontär, och hon rekommenderar att man har erfarenhet av yrket innan resan.

Innan jag går så tar Maria fram ett fotoalbum med bilder från tiden i Kongo Brazzaville. När hon pekar på olika bilder föreställande vänner, arbetskamrater och omgivning så lyser hon verkligen, man ser på henne hur mycket den här resan har betytt för henne. Bilderna är väldigt vackra och varenda en är tagen på ett kärleksfullt sätt som gör att man ser hur många minnen den för med sig. När det är dags för mig att gå tackar hon för kaffet och vi säger hejdå. När jag går hem genom snön känner jag smått förväntansfull. Min dröm om att åka som volontärarbetare har växt sig starkare när jag har fått höra Marias historia. Man ser tydligt hur mycket en resa som den betyder även i framtiden. Trots att det kommer kräva mycket jobb både innan och under resan så kommer jag få minnen för livet. Jag kommer träffa många nya människor. Jag kommer få erfarenheter som är svårslagna, men framförallt så kommer jag få se glimten av hopp i människors ögon och det är något som känns väldigt värdefullt.

 

Källor

http://www.jordenrunt.nu/org/volontar.htm

http://www.volontarresor.se

http://www.projects-abroad.se


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0