Skolblogg

Ända sen jag började använda mig av communities på internet för ungefär sex år sedan så har jag om och om igen fått höra att man aldrig ska lita på människor på internet, de kan vara någon annan än de utger sig för att vara. Under en period när jag använde mig av den, då, populära internetsidan Lunarstorm var det hysteri hemma hos mig. Jag fick höra tjatande från både mina föräldrar och ifrån media om hur vanligt det är med pedofiler och andra vuxna människor som lurar barn och ungdomar genom att uppge sig för att vara någon annan. Jag tror inte riktigt att jag förstod allvaret i det då, men trots allt så har det fastnat i mitt huvud och jag tänker alltid en extra gång innan jag tillexempel ger ut mitt mobilnummer eller skickar bilder på mig själv över internet. Det är bra att informera unga om att inte alltid lita på de människor som de pratar med över nätet men var ska egentligen gränsen gå? Ska man hela tiden vara paranoid, eller ska man lita på att människor är ärliga? Man måste nog hitta en balans mellan dessa. Jag har träffat flera människor över internet som jag nu umgås med i verkligheten. Självklart hade jag i bakhuvudet att man ska vara försiktig vid första mötet och jag såg till att möta människorna i fråga på offentliga platser där jag hela tiden hade folk runt omkring mig. I vissa fall träffade jag personerna första gången tillsammans med en kompis eller en förälder för att kontrollera att allt var okej. Alla mina möten med såkallade ”internetvänner” har gått väldigt bra, men varför väljer man att hitta nya kontakter just över nätet? Jag tror att det finns en spänning i att inte riktigt veta vem som finns på andra sidan skärmen. Man vågar vara mera öppen och prata om andra saker än vad man gör när man träffar sina kompisar i verkligheten. En fråga som dök upp i mitt huvud när jag läste boken Ett annat sätt att vara ung av författaren Per Nilsson, var att man aldrig pratar om hur mycket en människa kan dölja om sig själv även i verkligheten. Hur vet du säkert att du kan lita mer på en människa som du träffar på biblioteket än en som du träffar över internet? Visserligen kan du inte ljuga om ditt kön och det syns oftast ungefär i vilken ålder du är, men allt på insidan, allt personligt kan du själv välja om du vill berätta eller inte. Du kan i princip ljuga om allt personligt såsom karriär, familj, boende, bakgrund och så vidare. Du kan vara en helt annan människa om du vill.

I boken jag läste fick man följa Hannah som är en tonårstjej. En dag träffande hon en man på ett café som utgav sig för att vara en gymnasielärare och skild småbarnspappa. Mannen visade sig efter flera månader ha ljugit om hela sin identitet och dessutom förföljt Hannah. Bara den biten av boken visade hur lätt det är att spela teater, att låtsas vara någon annan och den visade även hur otroligt långt man kan gå med det. Det är konstigt hur mycket man kan anförtro sig till en människa som man bara träffar några få gånger. Jag tycker att det är ett intressant ämne att diskutera. Hur mycket får man lämna ut om sig själv till en människa som man träffar första gången eller till en människa på internet? Är det okej att ljuga om sig själv då man inte vill avslöja sin egen identitet? Ska man lita på en människa som inte vill berätta sin identitet? Vi tror att vi kan signalerna, att vi vet när någonting är fel, men vissa människor är så otroligt duktiga på att spela någon annan. Ett exempel såg jag för några veckor sedan då jag läste tidningen Paus, som kommer med Norrköpings Tidningar varje helg. I den var det ett reportage om en ung tjej som driver en populär blogg. Det fanns bilder på henne och en spalt med snabbfrågor där hon bland annat berättade vilka hennes favorit bloggare var. Jag skumläste igenom artikeln och det tog mig ganska lång tid innan jag förstod att det var en man som drev bloggen. En man som hade en karriär inom teater och som under bloggen utgav sig för att vara tonårstjej. Jag uppfattade aldrig riktigt syftet med bloggen, men jag tror att mannen bakom den åkte runt och hade föreläsningar där han bland annat pratade om att man inte ska tro på allt som står i bloggar och på internet. Är det okej att göra så? Är det okej att spela teater för en omedveten publik, som i det här fallet är en stor skara bloggläsare? Om jag hade kommit in på den bloggen så hade jag aldrig reagerat på att hon egentligen var en han, vilket är väldigt skrämmande. Samtidigt så tror jag att bloggen kan symbolisera och visa hur enkelt det är att bli lurad. För mig har det alltid varit så att om jag har fått se flera bilder eller eventuellt fått se kontakten, som jag konverserar med, i en webbkamera så har jag blivit lugn och litat på att han eller hon finns i verkligheten. Den här mannen har visat att det inte är så enkelt. Han har visserligen lagt ner en massa tid, vilket är något som man kan anta att det är få som orkar, men genom det har han lyckats lura hela internetvärlden.     

Jag tror att man måste vara försiktig, det är det viktigaste, men man ska trots det inte vara för orolig. Om man går runt och är paranoid när man träffar nya människor så lär man inte ha någon social framtid framför sig. Förut när man öppnade en konversationsruta i programmet MSN-Messenger så stod det en liten varningstext som upplyste att man aldrig ska ge ut kontouppgifter och liknanade över MSN. Den texten är numera borta och man hör allt mer sällan om katastrofer i samband med internetsajter. Kan man tolka detta som att människor är mer vana och informerade om riskerna att konversera med någon som de inte kan se? Jag vet inte, men jag tycker att man ska hålla föredrag i skolor, informera och ge tydliga exempel som gör att ungdomar tar internetriskerna på allvar. Vad det gäller verkligheten så ska man vara försiktig, men man får inte glömma att leva. Det är underbart att få nya kontakter men samtidigt så ska man kanske dra sina egna gränser och ställa dig själv frågor. Är det en bra idé att följa med en nästintill okänd människa hem efter första mötet? Så länge du har lite förnuft så ska du absolut ge dig ut i livet och träffa nya människor för det är bland det roligaste man kan göra.