Slummen
Ett kraftigt surrande väckte mig. Klockan kan inte ha varit mer än halv fem och mitt huvud dunkade kraftigt. Jag öppnade ögonen och upptäckte snart vad det var som störde min sömn. En stor, flygande insekt surrade runt omkring mitt huvud. Jag hinner nog ta den, tänkte jag och lyfte armen för att slå till den. Ingenting hände. Än en gång försökte jag lyfta armen, men jag fick den inte att röra sig. Paniken började sprida sig i min magra kropp och stressat försökte jag sätta mig upp men min kropp vägrade lyda mig. Jag vred på huvudet och tittade mig omkring i rummet. Till min förvåning upptäckte jag att jag inte var hemma. De ljusa, vita väggarna bländade mig och jag kände inte igen de vita möblerna som fanns i rummet. En vit plaststol fanns det och sängen jag låg i var bäddad med vita lakan och hade en metallstomme. På höger sida satt ett vitt draperi. Det fanns ett litet fönster i rummet och det släppte in tillräckligt mycket ljus för att jag skulle kunna se att det var tidigt, solen höll på att gå upp på den disiga himlen. Jag försökte än en gång röra mig men ingenting hände. Mina ögon fylldes med tårar. Det måste vara en mardröm. Jag var säker på att vilken sekund som helst skulle jag vakna upp ur den där hemska drömmen, men sekunderna gick och jag vaknade inte. Mitt hjärta slog hysteriskt fort och jag började ropade på hjälp i ren panik. Tydligen så fanns det fler människor i det mystiska rummet för mitt skrikande fick många mumlanden att starta. Efter några sekunder kom en kvinna inspringande i rummet. Jag var helt säker på att jag inte hade sett henne förut men hennes röst var lugnande och tillslut fick hon mig att sluta skrika. Hon hade bruna ögon som tittade på mig med en orolig blick och de klargjorde att jag hade anledning till den outhärdliga paniken som hade spridit sig i magen och bröstet. Hjärtat slog, det slog hårt. Det var skönt att känna att det fanns en del i mig som verkligen var levande, ett organ som inte hade svikit mig, än. Hon tog min hand och pratade med mig med lugnande ord. Det hade hänt något. Kom jag ihåg någonting? Visste jag vad som hade hänt? Jag kunde bara förmå mig att skaka på huvudet, fick inte fram ett enda ord. Hon började berätta för mig om en olycka och med hjälp av stöttande ord började minnet sakta men säkert komma tillbaka. Ju mer jag kom ihåg, desto mer grät jag. Jag orkade inte ens bry mig om att jag aldrig hade träffat kvinnan som satt framför mig. Jag grät så jag skakade och lät henne trösta mig. Ett skrik från en människa längre bort bakom draperiet fick minnena att väckas till liv. Plötsligt stod jag öga mot öga med den hemska dagen igen.
Hela familjen var samlad kring matbordet. Det var en viktig tradition i vår släkt. I vår kultur skulle man visa tacksamhet för den mat man fick och trots att min mamma hade ett jobb på restaurangen som låg på en gata längre ner vid floden så fick hon riktigt dåligt betalt och vi kunde inte ta förgivet att det alltid skulle finnas tillräckligt med mat på bordet. I mitt område fanns det ingen som hade ett överskott av varken mat eller pengar. Jag var van att bli dömd efter var jag kom ifrån, inte för vem jag var. De få gångerna jag var inne i staden så fällde människor elaka kommentarer när jag gick förbi. Slummen. Ja, det var slummen folk kallade mitt bostadsområde. Området där jag växte upp. Området där jag spenderat varenda dag av mitt liv. Vårt hus låg precis vid floden som ringlade sig igenom staden. En flod som hade alldeles för smutsigt och förorenat vatten för att man skulle kunna varken dricka eller bada i det. Vårt hus hade en missfärgad, brun fasad och jag visste att det var den sortens hus som människor tittade på med avsmak. De rynkade på näsan och tänkte något om att ingen skulle behöva bo så. Så var det alltid, alla tyckte synd om oss men det var ingen som fick för sig att göra något som kunde hjälpa oss. Människan trivdes bäst med att se problem och misär på avstånd. I alla fall, vi satt vid matbordet, jag, mamma, min storasyster och mina två yngre bröder. Det var riktigt varmt ute, sådär varmt så att tröjan klibbade fast på ryggen och så mitt korta hår lockade sig i pannan. Mamma hade lagat ihop något som inte såg mycket ut för världen men jag var så hungrig så doften av det fick det att vattnas i munnen. Jag var riktigt trött i kroppen efter att ha hjälpt mannen i huset bredvid att byta plåt på taket. Det var bland det värsta man kunde göra i den här hettan men det var så det fungerade i våra kvarter, man hjälpte varandra. Enda sen min pappa dog hade vi varit riktigt tacksamma för all hjälp vi kunnat få med de fysiska arbetena och därför var det en självklarhet att hjälpa till i de andra hushållen då det behövdes. Mina yngre bröder tjafsade som vanligt och jag orkade inte ens lyssna för att ta reda på vad det handlade om den här gången. Jag stirrade ner i matbordet, tittade på alla repor i den sköra träskivan. Jag mindes när bordet var nytt. Min pappa hade slipat skivan så att den glänste. Därefter hade olyckor och rispanden gjort träskivan repig och matt. Vårt hus var uppdelat i två mindre lägenheter. Vi bodde i den övre delen som hade två sovrum, ett stort kök och en toalett. Våra möbler var slitna och våra gardiner som en gång varit klarblå var numera matta och blekta av den starka solen som ständigt lyste igenom fönstren. De vita väggarna i köket hade gulnat efter många år av os från spisen och solsken från det öppna fönstret. På en av väggarna satt en tavla med guldfärgad ram. I tavlan satt ett mycket vackert fotografi på min far. En bild från tiden strax innan han dog. Min far hade ett stort skägg och snälla, mjuka ögon. Hans leende lyckades jämt smitta av sig när han träffade människor. Utanför fönstret i köket ringlade en smutsig flod och på andra sidan den låg ett område med sumpmark. Man kunde på avstånd se staden, eller i alla fall ett kyrktorn och bitar av ett nöjesfält. Min mamma och min syster talade om kvällens sysslor och man hörde på mammas trötta tonfall att det inte var något som hon såg fram emot. Plötsligt hördes ett öronbedövande brak och hela köket skakade. Allt porslin föll från hyllorna och gick med ett kras sönder på det smutsiga trägolvet. Jag tror att vi alla skrek i kör och vi slängde oss på golvet, in under köksbordet. Mitt ben fick en kraftig smäll av det hårda golvet men jag kvävde gråten. Sen var det tyst, så fruktansvärt tyst. Det enda som hördes var våra hjärtslag som alla slog lika fort. Jag vet inte hur länge vi låg där, under det slitna gamla matbordet. Vi låg tätt intill varandra och jag kände hur ena benet dunkade av smärta och jag såg att min brors arm var blodig. Allt var så otroligt tyst. Tillslut vågade jag på vinglande ben resa min upp. Smärtan i benet var oerhörd men jag lyckades ta mig fram till fönstret. Det var tomt och ödsligt utanför. Efter en stund hade hela min familj tagit modet till sig och rest sig upp. Min mamma grät tyst av både chock och synen av det sönderslagna porslinet. Mannen i lägenheten under oss kom upp för trappan och frågade hur det var med oss. Jo, ja, bra tack svarade vi med matta röster. Det hade gått bra för dem med. Min mamma och mina syskon bestämde sig för att ta sig ut och se hur det gått för alla i området. Mitt ben brände så oerhört. Jag bestämde mig för att stanna kvar i kaotiska köket. När jag blev ensam kvar i lägenheten brast det för mig. Jag grät hysteriskt av både chock och smärta. Allt kändes som en mardröm, men smärtan höll mig kvar i verkligheten. Lugnet efter stormen hade verkligen fått en ny betydelse i mina ögon. Även om tystnaden som övertog staden för några långa minuter hade bytts ut mot oroliga röster så verkade hela naturen ha stannat. Inte en enda insekt surrade i köket idag och inte en enda fågel syntes på himlen utanför fönstret som var alldeles ovanför mig där jag satt på köksgolvet. Porslinsskärvorna på golvet bildade mönster tillsammans med blodet från min trasiga kropp. Minuterna blev timmar och jag hörde att fler och fler människor vågade sig ut ur sina hus och det kändes nästan som vanligt igen, nästan. Då. Precis i den stunden kände jag hur golvet började skaka under mig än en gång. Plötsligt skakade hela rummet och jag hörde skrik från gatan utanför. Köksbordet välte och jag hann precis få undan det skadade benet. Jag hörde hur fönsterrutan sprängdes och jag kände glassplitter på ryggen. En öronbedövande smäll orsakade många skrik utanför och nu började jag gråta igen, hejdlöst. Jag skakade av rädsla och försökte desperat kräla bort mot hörnet där väggarna möttes för att få stöd. Allt glas på golvet repade upp mina händer och ben. Jag intalade mig själv högt och tydligt att snart skulle det vara över. Snart är det över. Bara en liten stund till. På golvet mitt framför mig låg tavlan med bilden av min far i. Glaset var sprucket och bilden var nött. När jag såg bilden i det skicket var det något som brast i mig. Fotografiet av min far var det enda minne vi hade kvar av honom. Tavlan var viktig för alla i familjen och min mor var noga med att putsa glaset varje kväll. Jag tog tag i fotografiet och höll det tätt emot mig. Det hejdlösa skakandet tvingade mig att krypa ihop i fosterställning på golvet. Trots detta studsade jag in i väggen gång på gång. Jag slöt ögonen och försökte tänka på annat. Försökte ignorera det ständiga, panikslagna skrikandet som hördes. Försökte sluta tänka på att det var min familjs och mina vänners röster jag hörde. Istället försökte jag lägga tankarna på fina minnen. Sommaren. Bilder av min familj då vi skrattar lyckligt tillsammans. Judys vackra ögon natten då vi satt under bron. Hur härligt min pappas skratt hade låtit de gångerna han hade försökt lära mig simma. Känslan när jag för första gången fick hålla i min vackra, nyfödda lillebror. En plötslig stöt fick mig att slå huvudet riktigt hårt i väggen och jag tappade koncentrationen från mina fina tankar. Allting började snurra. Ett brak hördes, den här gången inifrån vår lägenhet. Det rasade. Vårt hus rasade med samma hjälplöshet som när man blåser på ett korthus. Jag kände en outhärdlig smärta och sedan blev det svart. Tyst. Stilla.
Hon tittade på mig och de stora bruna ögonen var sorgsna. Paniken låg och tryckte nedanför bröstet. Vad skulle hända med mig nu? Var det här slutet? Fanns det en chans för mig att bli frisk? Hur mådde min familj? Vart var de? Frågorna snurrade i mitt huvud. När jag vågade fråga henne om min mamma och mina syskon tittade hon bort. Jag är ledsen, sa hon bara och hennes ögon fylldes med tårar. Mitt hjärta slutade slå, eller i alla fall önskade jag att det skulle göra det. Hjärtat stack till på det där sättet som bara ett hjärta kan, som för att visa att man fortfarande lever. Jag grät och grät och grät i famnen på den okända kvinnan. Jag vet inte hur lång tid vi satt där, hon med sin vita rock som var blöt av mina tårar och jag med en kropp som inte ville lyda mig det minsta. Tillslut vågade jag fråga henne om jag någonsin skulle bli frisk igen. Hon gav mig ett ärligt nej men berättade att det fanns en chans för mig att överleva även om läget var kritiskt, men att nej, jag skulle aldrig kunna röra mig igen. Det dystra beskedet var väntat och någonstans inuti mig kom en värmande känsla. Jag var helt säker på att jag inte ville överleva. Efter beskedet att allt jag levde för inte längre var vid livet fanns det inte någon anledning till att vilja stanna kvar. Min kropp dunkade hårdare och hårdare för varje minut, men samtidigt så hade jag ingen kontakt alls med den. Jag hörde mina egna hjärtslag, de slog hårt och bestämt. Kvinnan reste sig och sa att hon var tvungen att göra lite arbete, men att hon skulle komma tillbaka senare. När kvinnan hade gått fick jag mer att tänka på. Sorgen att aldrig mer få se min familj och vetskapen om att mitt barndomshem rasat ihop till en trasig hög, tillsammans människorna som bodde omkring mig, fick mig att bryta ihop totalt. Gråtattacker kom gång på gång men på något sätt lyckades jag tillslut somna. När jag vaknade var jag inte säker på om jag hade sovit någon minut, några timmar eller flera år. Jag visste bara att min kropp värkte som aldrig förr. Allt snurrade och mitt hjärta fladdrade lätt. Rummet var ljust och solens strålar, som lyste in igenom fönstret, framhävde dammet som fanns i luften. Min kropp var matt och jag kunde fortfarande inte förmå armen att röra på sig trots upprepade försök. Huvudet snurrade mer och mer och jag kunde riktigt känna hur jag gled iväg från min kropp. På mitt täcke låg ett fotografi. Fotografiet av min far som jag lyckats bära med mig ända till sjukhuset. Med det fotografiet, min käraste ägodel, alldeles nära hjärtat kände jag hur allt jag såg blev mer och mer grumligt innan det tillslut svartnade för alltid. Tystad. Lättnad.
