En Känsla

Det är konstaterat och skrivet. Kärlek är underbart. Det är konstigt att ingen tänker på de sömnlösa nätterna. Att ingen tänker på den brännande smärtan och den dränkande ångesten. Det är ingen som nämner hur det känns att se den finaste de vet stå sådär äckligt nära den där tjejen. Tjejen som inte är du. Att alla tänker samma sak varje gång hjärtat går sönder är också skrivet. Aldrig mer. Ändå står du där en dag med samma sorts fjärilar i magen och med samma löjliga leende på dina läppar. Det är precis som förra gången. Du inser att fina textrader på mobilskärmen, smekande händer längs din ryggrad och nätter med kärlekslåtar på repeat är värt den smärtan som känslorna kan föra med sig. Du inser snart att han är värd den smärtan. Ni två är värda den smärtan. 

                 
bildkälla; www.leloveimage.blogspot.com


Slummen

Ett kraftigt surrande väckte mig. Klockan kan inte ha varit mer än halv fem och mitt huvud dunkade kraftigt. Jag öppnade ögonen och upptäckte snart vad det var som störde min sömn. En stor, flygande insekt surrade runt omkring mitt huvud. Jag hinner nog ta den, tänkte jag och lyfte armen för att slå till den. Ingenting hände. Än en gång försökte jag lyfta armen, men jag fick den inte att röra sig. Paniken började sprida sig i min magra kropp och stressat försökte jag sätta mig upp men min kropp vägrade lyda mig. Jag vred på huvudet och tittade mig omkring i rummet. Till min förvåning upptäckte jag att jag inte var hemma. De ljusa, vita väggarna bländade mig och jag kände inte igen de vita möblerna som fanns i rummet. En vit plaststol fanns det och sängen jag låg i var bäddad med vita lakan och hade en metallstomme. På höger sida satt ett vitt draperi. Det fanns ett litet fönster i rummet och det släppte in tillräckligt mycket ljus för att jag skulle kunna se att det var tidigt, solen höll på att gå upp på den disiga himlen. Jag försökte än en gång röra mig men ingenting hände. Mina ögon fylldes med tårar. Det måste vara en mardröm. Jag var säker på att vilken sekund som helst skulle jag vakna upp ur den där hemska drömmen, men sekunderna gick och jag vaknade inte. Mitt hjärta slog hysteriskt fort och jag började ropade på hjälp i ren panik. Tydligen så fanns det fler människor i det mystiska rummet för mitt skrikande fick många mumlanden att starta. Efter några sekunder kom en kvinna inspringande i rummet. Jag var helt säker på att jag inte hade sett henne förut men hennes röst var lugnande och tillslut fick hon mig att sluta skrika. Hon hade bruna ögon som tittade på mig med en orolig blick och de klargjorde att jag hade anledning till den outhärdliga paniken som hade spridit sig i magen och bröstet. Hjärtat slog, det slog hårt. Det var skönt att känna att det fanns en del i mig som verkligen var levande, ett organ som inte hade svikit mig, än. Hon tog min hand och pratade med mig med lugnande ord. Det hade hänt något. Kom jag ihåg någonting? Visste jag vad som hade hänt? Jag kunde bara förmå mig att skaka på huvudet, fick inte fram ett enda ord. Hon började berätta för mig om en olycka och med hjälp av stöttande ord började minnet sakta men säkert komma tillbaka. Ju mer jag kom ihåg, desto mer grät jag. Jag orkade inte ens bry mig om att jag aldrig hade träffat kvinnan som satt framför mig. Jag grät så jag skakade och lät henne trösta mig. Ett skrik från en människa längre bort bakom draperiet fick minnena att väckas till liv. Plötsligt stod jag öga mot öga med den hemska dagen igen.

                  Hela familjen var samlad kring matbordet. Det var en viktig tradition i vår släkt. I vår kultur skulle man visa tacksamhet för den mat man fick och trots att min mamma hade ett jobb på restaurangen som låg på en gata längre ner vid floden så fick hon riktigt dåligt betalt och vi kunde inte ta förgivet att det alltid skulle finnas tillräckligt med mat på bordet. I mitt område fanns det ingen som hade ett överskott av varken mat eller pengar. Jag var van att bli dömd efter var jag kom ifrån, inte för vem jag var. De få gångerna jag var inne i staden så fällde människor elaka kommentarer när jag gick förbi. Slummen. Ja, det var slummen folk kallade mitt bostadsområde. Området där jag växte upp. Området där jag spenderat varenda dag av mitt liv. Vårt hus låg precis vid floden som ringlade sig igenom staden. En flod som hade alldeles för smutsigt och förorenat vatten för att man skulle kunna varken dricka eller bada i det. Vårt hus hade en missfärgad, brun fasad och jag visste att det var den sortens hus som människor tittade på med avsmak. De rynkade på näsan och tänkte något om att ingen skulle behöva bo så. Så var det alltid, alla tyckte synd om oss men det var ingen som fick för sig att göra något som kunde hjälpa oss. Människan trivdes bäst med att se problem och misär på avstånd. I alla fall, vi satt vid matbordet, jag, mamma, min storasyster och mina två yngre bröder. Det var riktigt varmt ute, sådär varmt så att tröjan klibbade fast på ryggen och så mitt korta hår lockade sig i pannan. Mamma hade lagat ihop något som inte såg mycket ut för världen men jag var så hungrig så doften av det fick det att vattnas i munnen. Jag var riktigt trött i kroppen efter att ha hjälpt mannen i huset bredvid att byta plåt på taket. Det var bland det värsta man kunde göra i den här hettan men det var så det fungerade i våra kvarter, man hjälpte varandra. Enda sen min pappa dog hade vi varit riktigt tacksamma för all hjälp vi kunnat få med de fysiska arbetena och därför var det en självklarhet att hjälpa till i de andra hushållen då det behövdes. Mina yngre bröder tjafsade som vanligt och jag orkade inte ens lyssna för att ta reda på vad det handlade om den här gången. Jag stirrade ner i matbordet, tittade på alla repor i den sköra träskivan. Jag mindes när bordet var nytt. Min pappa hade slipat skivan så att den glänste. Därefter hade olyckor och rispanden gjort träskivan repig och matt. Vårt hus var uppdelat i två mindre lägenheter. Vi bodde i den övre delen som hade två sovrum, ett stort kök och en toalett. Våra möbler var slitna och våra gardiner som en gång varit klarblå var numera matta och blekta av den starka solen som ständigt lyste igenom fönstren. De vita väggarna i köket hade gulnat efter många år av os från spisen och solsken från det öppna fönstret. På en av väggarna satt en tavla med guldfärgad ram. I tavlan satt ett mycket vackert fotografi på min far. En bild från tiden strax innan han dog. Min far hade ett stort skägg och snälla, mjuka ögon. Hans leende lyckades jämt smitta av sig när han träffade människor. Utanför fönstret i köket ringlade en smutsig flod och på andra sidan den låg ett område med sumpmark. Man kunde på avstånd se staden, eller i alla fall ett kyrktorn och bitar av ett nöjesfält. Min mamma och min syster talade om kvällens sysslor och man hörde på mammas trötta tonfall att det inte var något som hon såg fram emot. Plötsligt hördes ett öronbedövande brak och hela köket skakade. Allt porslin föll från hyllorna och gick med ett kras sönder på det smutsiga trägolvet. Jag tror att vi alla skrek i kör och vi slängde oss på golvet, in under köksbordet. Mitt ben fick en kraftig smäll av det hårda golvet men jag kvävde gråten. Sen var det tyst, så fruktansvärt tyst. Det enda som hördes var våra hjärtslag som alla slog lika fort. Jag vet inte hur länge vi låg där, under det slitna gamla matbordet. Vi låg tätt intill varandra och jag kände hur ena benet dunkade av smärta och jag såg att min brors arm var blodig. Allt var så otroligt tyst. Tillslut vågade jag på vinglande ben resa min upp. Smärtan i benet var oerhörd men jag lyckades ta mig fram till fönstret. Det var tomt och ödsligt utanför. Efter en stund hade hela min familj tagit modet till sig och rest sig upp. Min mamma grät tyst av både chock och synen av det sönderslagna porslinet. Mannen i lägenheten under oss kom upp för trappan och frågade hur det var med oss. Jo, ja, bra tack svarade vi med matta röster. Det hade gått bra för dem med. Min mamma och mina syskon bestämde sig för att ta sig ut och se hur det gått för alla i området. Mitt ben brände så oerhört. Jag bestämde mig för att stanna kvar i kaotiska köket. När jag blev ensam kvar i lägenheten brast det för mig. Jag grät hysteriskt av både chock och smärta. Allt kändes som en mardröm, men smärtan höll mig kvar i verkligheten. Lugnet efter stormen hade verkligen fått en ny betydelse i mina ögon. Även om tystnaden som övertog staden för några långa minuter hade bytts ut mot oroliga röster så verkade hela naturen ha stannat. Inte en enda insekt surrade i köket idag och inte en enda fågel syntes på himlen utanför fönstret som var alldeles ovanför mig där jag satt på köksgolvet. Porslinsskärvorna på golvet bildade mönster tillsammans med blodet från min trasiga kropp. Minuterna blev timmar och jag hörde att fler och fler människor vågade sig ut ur sina hus och det kändes nästan som vanligt igen, nästan. Då. Precis i den stunden kände jag hur golvet började skaka under mig än en gång. Plötsligt skakade hela rummet och jag hörde skrik från gatan utanför. Köksbordet välte och jag hann precis få undan det skadade benet. Jag hörde hur fönsterrutan sprängdes och jag kände glassplitter på ryggen. En öronbedövande smäll orsakade många skrik utanför och nu började jag gråta igen, hejdlöst. Jag skakade av rädsla och försökte desperat kräla bort mot hörnet där väggarna möttes för att få stöd. Allt glas på golvet repade upp mina händer och ben. Jag intalade mig själv högt och tydligt att snart skulle det vara över. Snart är det över. Bara en liten stund till. På golvet mitt framför mig låg tavlan med bilden av min far i. Glaset var sprucket och bilden var nött. När jag såg bilden i det skicket var det något som brast i mig. Fotografiet av min far var det enda minne vi hade kvar av honom. Tavlan var viktig för alla i familjen och min mor var noga med att putsa glaset varje kväll. Jag tog tag i fotografiet och höll det tätt emot mig. Det hejdlösa skakandet tvingade mig att krypa ihop i fosterställning på golvet. Trots detta studsade jag in i väggen gång på gång. Jag slöt ögonen och försökte tänka på annat. Försökte ignorera det ständiga, panikslagna skrikandet som hördes. Försökte sluta tänka på att det var min familjs och mina vänners röster jag hörde. Istället försökte jag lägga tankarna på fina minnen. Sommaren. Bilder av min familj då vi skrattar lyckligt tillsammans. Judys vackra ögon natten då vi satt under bron. Hur härligt min pappas skratt hade låtit de gångerna han hade försökt lära mig simma. Känslan när jag för första gången fick hålla i min vackra, nyfödda lillebror. En plötslig stöt fick mig att slå huvudet riktigt hårt i väggen och jag tappade koncentrationen från mina fina tankar. Allting började snurra. Ett brak hördes, den här gången inifrån vår lägenhet. Det rasade. Vårt hus rasade med samma hjälplöshet som när man blåser på ett korthus. Jag kände en outhärdlig smärta och sedan blev det svart. Tyst. Stilla.

                  Hon tittade på mig och de stora bruna ögonen var sorgsna. Paniken låg och tryckte nedanför bröstet. Vad skulle hända med mig nu? Var det här slutet? Fanns det en chans för mig att bli frisk? Hur mådde min familj? Vart var de? Frågorna snurrade i mitt huvud. När jag vågade fråga henne om min mamma och mina syskon tittade hon bort. Jag är ledsen, sa hon bara och hennes ögon fylldes med tårar. Mitt hjärta slutade slå, eller i alla fall önskade jag att det skulle göra det. Hjärtat stack till på det där sättet som bara ett hjärta kan, som för att visa att man fortfarande lever. Jag grät och grät och grät i famnen på den okända kvinnan. Jag vet inte hur lång tid vi satt där, hon med sin vita rock som var blöt av mina tårar och jag med en kropp som inte ville lyda mig det minsta. Tillslut vågade jag fråga henne om jag någonsin skulle bli frisk igen. Hon gav mig ett ärligt nej men berättade att det fanns en chans för mig att överleva även om läget var kritiskt, men att nej, jag skulle aldrig kunna röra mig igen. Det dystra beskedet var väntat och någonstans inuti mig kom en värmande känsla. Jag var helt säker på att jag inte ville överleva. Efter beskedet att allt jag levde för inte längre var vid livet fanns det inte någon anledning till att vilja stanna kvar. Min kropp dunkade hårdare och hårdare för varje minut, men samtidigt så hade jag ingen kontakt alls med den. Jag hörde mina egna hjärtslag, de slog hårt och bestämt. Kvinnan reste sig och sa att hon var tvungen att göra lite arbete, men att hon skulle komma tillbaka senare. När kvinnan hade gått fick jag mer att tänka på. Sorgen att aldrig mer få se min familj och vetskapen om att mitt barndomshem rasat ihop till en trasig hög, tillsammans människorna som bodde omkring mig, fick mig att bryta ihop totalt. Gråtattacker kom gång på gång men på något sätt lyckades jag tillslut somna. När jag vaknade var jag inte säker på om jag hade sovit någon minut, några timmar eller flera år. Jag visste bara att min kropp värkte som aldrig förr. Allt snurrade och mitt hjärta fladdrade lätt. Rummet var ljust och solens strålar, som lyste in igenom fönstret, framhävde dammet som fanns i luften. Min kropp var matt och jag kunde fortfarande inte förmå armen att röra på sig trots upprepade försök. Huvudet snurrade mer och mer och jag kunde riktigt känna hur jag gled iväg från min kropp. På mitt täcke låg ett fotografi. Fotografiet av min far som jag lyckats bära med mig ända till sjukhuset. Med det fotografiet, min käraste ägodel, alldeles nära hjärtat kände jag hur allt jag såg blev mer och mer grumligt innan det tillslut svartnade för alltid. Tystad. Lättnad.


Kan man lita på vem som helst? En reflektion efter att ha läst boken "Ett Annat Sätt Att vara Ung"

Ända sen jag började använda mig av communities på internet för ungefär sex år sedan så har jag om och om igen fått höra att man aldrig ska lita på människor på internet, de kan vara någon annan än de utger sig för att vara. Under en period när jag använde mig av den, då, populära internetsidan Lunarstorm var det hysteri hemma hos mig. Jag fick höra tjatande från både mina föräldrar och ifrån media om hur vanligt det är med pedofiler och andra vuxna människor som lurar barn och ungdomar genom att uppge sig för att vara någon annan. Jag tror inte riktigt att jag förstod allvaret i det då, men trots allt så har det fastnat i mitt huvud och jag tänker alltid en extra gång innan jag tillexempel ger ut mitt mobilnummer eller skickar bilder på mig själv över internet. Det är bra att informera unga om att inte alltid lita på de människor som de pratar med över nätet men var ska egentligen gränsen gå? Ska man hela tiden vara paranoid, eller ska man lita på att människor är ärliga? Man måste nog hitta en balans mellan dessa. Jag har träffat flera människor över internet som jag nu umgås med i verkligheten. Självklart hade jag i bakhuvudet att man ska vara försiktig vid första mötet och jag såg till att möta människorna i fråga på offentliga platser där jag hela tiden hade folk runt omkring mig. I vissa fall träffade jag personerna första gången tillsammans med en kompis eller en förälder för att kontrollera att allt var okej. Alla mina möten med såkallade ”internetvänner” har gått väldigt bra, men varför väljer man att hitta nya kontakter just över nätet? Jag tror att det finns en spänning i att inte riktigt veta vem som finns på andra sidan skärmen. Man vågar vara mera öppen och prata om andra saker än vad man gör när man träffar sina kompisar i verkligheten. En fråga som dök upp i mitt huvud när jag läste boken Ett annat sätt att vara ung av författaren Per Nilsson, var att man aldrig pratar om hur mycket en människa kan dölja om sig själv även i verkligheten. Hur vet du säkert att du kan lita mer på en människa som du träffar på biblioteket än en som du träffar över internet? Visserligen kan du inte ljuga om ditt kön och det syns oftast ungefär i vilken ålder du är, men allt på insidan, allt personligt kan du själv välja om du vill berätta eller inte. Du kan i princip ljuga om allt personligt såsom karriär, familj, boende, bakgrund och så vidare. Du kan vara en helt annan människa om du vill.


I boken jag läste fick man följa Hannah som är en tonårstjej. En dag träffande hon en man på ett café som utgav sig för att vara en gymnasielärare och skild småbarnspappa. Mannen visade sig efter flera månader ha ljugit om hela sin identitet och dessutom förföljt Hannah. Bara den biten av boken visade hur lätt det är att spela teater, att låtsas vara någon annan och den visade även hur otroligt långt man kan gå med det. Det är konstigt hur mycket man kan anförtro sig till en människa som man bara träffar några få gånger. Jag tycker att det är ett intressant ämne att diskutera. Hur mycket får man lämna ut om sig själv till en människa som man träffar första gången eller till en människa på internet? Är det okej att ljuga om sig själv då man inte vill avslöja sin egen identitet? Ska man lita på en människa som inte vill berätta sin identitet? Vi tror att vi kan signalerna, att vi vet när någonting är fel, men vissa människor är så otroligt duktiga på att spela någon annan. Ett exempel såg jag för några veckor sedan då jag läste tidningen Paus, som kommer med Norrköpings Tidningar varje helg. I den var det ett reportage om en ung tjej som driver en populär blogg. Det fanns bilder på henne och en spalt med snabbfrågor där hon bland annat berättade vilka hennes favorit bloggare var. Jag skumläste igenom artikeln och det tog mig ganska lång tid innan jag förstod att det var en man som drev bloggen. En man som hade en karriär inom teater och som under bloggen utgav sig för att vara tonårstjej. Jag uppfattade aldrig riktigt syftet med bloggen, men jag tror att mannen bakom den åkte runt och hade föreläsningar där han bland annat pratade om att man inte ska tro på allt som står i bloggar och på internet. Är det okej att göra så? Är det okej att spela teater för en omedveten publik, som i det här fallet är en stor skara bloggläsare? Om jag hade kommit in på den bloggen så hade jag aldrig reagerat på att hon egentligen var en han, vilket är väldigt skrämmande. Samtidigt så tror jag att bloggen kan symbolisera och visa hur enkelt det är att bli lurad. För mig har det alltid varit så att om jag har fått se flera bilder eller eventuellt fått se kontakten, som jag konverserar med, i en webbkamera så har jag blivit lugn och litat på att han eller hon finns i verkligheten. Den här mannen har visat att det inte är så enkelt. Han har visserligen lagt ner en massa tid, vilket är något som man kan anta att det är få som orkar, men genom det har han lyckats lura hela internetvärlden.     


Jag tror att man måste vara försiktig, det är det viktigaste, men man ska trots det inte vara för orolig. Om man går runt och är paranoid när man träffar nya människor så lär man inte ha någon social framtid framför sig. Förut när man öppnade en konversationsruta i programmet MSN-Messenger så stod det en liten varningstext som upplyste att man aldrig ska ge ut kontouppgifter och liknanade över MSN. Den texten är numera borta och man hör allt mer sällan om katastrofer i samband med internetsajter. Kan man tolka detta som att människor är mer vana och informerade om riskerna att konversera med någon som de inte kan se? Jag vet inte, men jag tycker att man ska hålla föredrag i skolor, informera och ge tydliga exempel som gör att ungdomar tar internetriskerna på allvar. Vad det gäller verkligheten så ska man vara försiktig, men man får inte glömma att leva. Det är underbart att få nya kontakter men samtidigt så ska man kanske dra sina egna gränser och ställa dig själv frågor. Är det en bra idé att följa med en nästintill okänd människa hem efter första mötet? Så länge du har lite förnuft så ska du absolut ge dig ut i livet och träffa nya människor för det är bland det roligaste man kan göra.


En volontärresa

Fattigdom, sjukdomar, misär och svält. Fyra ord som ofta kopplas ihop världens U-länder. I dessa länder lever många barn på gatan, de är föräldralösa och har ingen tillgång till utbildning. Det finns hela familjer som svälter ihjäl på grund av matbrist. Barn får arbeta istället för att leka och leva ett kravlöst liv. Många människor dör av enkla sjukdomar på grund av fattigdom och brist på vård. Man får möta människor som kämpar för att överleva. I u-länder kan man också vittna om hur små, simpla saker kan ge en människa hopp igen. Du som helt vanlig människa kan göra skillnad och förändra någons liv om du har mod nog att ta steget.

Att resa som volontärarbetare till ett U-land är något som är väldigt eftertraktat. Trots att boendet är enkelt, att det finns risk att drabbas av farliga sjukdomar och att man oftast får betala en stor summa pengar för resan, så finns det något som lockar människor att komma ut i världen och se olika kulturer och levnadssätt. Jag har länge drömt om att resa som volontär och därför valde jag att fördjupa mig lite i ämnet och skriva den här texten. Det finns oändligt många organisationer på internet som erbjuder resor till många olika delar av världen. För mig känns det lite som att det har blivit en affärsidé att skicka iväg volontärer då du måste betala väldigt mycket pengar för resan och eftersom det reser så oändligt många volontärer varje år. När du bokar en sådan resa kan själv välja inom vilket område du vill arbeta. Några exempel på arbetsområden är undervisning, natur & miljö, medicin & hälsa, barn & ungdomar, mänskliga rättigheter och så vidare. 

Jag träffar Maria Larsson på Vidablickkyrkans kontor. Det är ganska kallt i kyrkan men med en varsin kaffekopp i handen slår vi oss ner i en soffa och börjar vi prata om hennes resa. Maria är glad och berättar att när jag ringde henne för att fråga om intervjun förra veckan, så hade hon precis pratat med en gammal vän från volontärtiden. De har fortfarande kontakt trots att de har gått många år. Maria reste till Kongo Brazzaville när hon var 29 år gammal för att arbeta som barnmorska på en mottagning och förlossningsavdelning. Hon berättar att det var ganska ovanligt att åka iväg på ett sådant uppdrag när man var så pass gammal som hon var. Det var när hon läste en tidning för ungdomsledare, under en period då hon arbetade inom kyrkan, och hittade en annons om ett jobb som barnmorska i Kongo Brazzaville som hon fick idén att åka.  I förmånerna ingick de vaccinationer som krävdes och även en kurs i franska som hon fick läsa under tre månader i Frankrike. 

Kraven på volontärer är mycket varierande beroende på vilken organisation du reser med. Vissa kräver två års erfarenhet inom yrket du vill arbeta med medan andra tar emot oerfarna arbetare. Vissa organisationer kräver att du ska kunna språket som talas i det land du ska besöka medan andra bara rekommenderar att man ska kunna prata lite engelska. Vilka erfarenheter som rekommenderas beror förstås på inom vilket område du vill resa. Ett jobb inom sjukvård kräver mer kunskap än tillexempel ett jobb på barnhem och liknande. När du söker en volontärtjänst får du i vissa fall komma på en intervju som ska avgöra om du passar för din plats. Ibland kan organisationen be om telefonnummer till en lärare eller arbetsgivare som ska kunna intyga dina erfarenheter.
 Krävdes det någon utbildning för att du skulle få jobbet?
– Det var positivt om man hade tidigare erfarenheter inom yrket. Jag hade själv jobbat som barnmorska i sju år innan jag reste. Innan vi åkte fick vi först en utbildning under en vecka som mest handlade om hygien. Jag hade även läst franska under ett år i Realskolan.

När jag frågar varför Maria, som kristen, valde att åka som volontär och inte som missionär berättar hon att missionen fick mycket kritik på den tiden eftersom de ansåg att mission förstörde länders kulturer. När Maria åkte iväg så ville hon se om det verkligen stämde och eftersom hon reste i kyrkans regi blev lättad då hon möttes av mycket tacksamhet och värme av kongoleserna. Maria var väldigt osäker på sina blivande arbetskamrater innan hon åkte. Innan resan pratade de mycket om att det var viktigt att ha en bra mental hälsa under tiden som volontär, så om man inte trivdes med de man bodde och arbetade ihop med så skulle man berätta det för sin arbetsgivare. Maria hade dock tur med sina arbetskamrater och fick vänner för livet, något hon känner stor tacksamhet för. Hon berättar att dessa människor numera är som en extra familj.

Hur fattigt det land man väljer att resa till är varierar såklart, men de större organisationerna är noga med att skicka ut detaljerad information till sina resenärer om platsen de ska besöka. De garanterar också att landet man ska besöka ska vara säkert och att stället man ska bo på är både hygieniskt och bekvämt. Under en period av Marias tid i Kongo så var landet väldigt oroligt. Maria berättar om att de kunde bli stoppade när de till exempel åkte med patienter. Männen som stannade bilen var ofta onyktra och bad om att få se deras papper. Under den perioden var det förbjudet att vårda de såkallade upprorsmännen. Bortsätt från det så var Kongo Brazzaville ett bra land att vara volontär i.
– Kongo Brazzaville var fattigt, men det var inte vanligt med svält. Det fanns många farliga sjukdomar. Jag var tillexempel med om att en kvinna dog i stelkramp. Till förlossningen hade vi bara enkla redskap. Vi kunde tillexempel inte göra kejsarsnitt och det gjorde att barn inte överlevde förlossningen, något som de skulle ha gjort i Sverige. Vi hade sällan elektricitet och på kvällarna då det blev mörkt hade vi fotogenlampor som belysning i salen. Vi hade en toalett i vårt hem. När man skulle duscha rann det vatten från en tank, ner i en balja. Vattnet i baljan användes sedan för att spola i toaletten. Folket i landet var noga med att spara på vatten. Vi hade en bil för att kunna förflytta oss. Självklart fanns det väldigt fattiga och väldigt rika områden i Kongo Brazzaville, precis som i alla länder, berättar Maria när jag frågar henne om fattigdom och standard på de ställena hon arbetade och bodde på under vistelsen.

Det låter som om ni hade det ganska bra, men hur var maten i Kongo Brazzaville?

– De sa åt oss direkt när vi kom dit att vi inte skulle dricka deras vatten och när vi blev bortbjudna brukade vi ofta bli bjudna på Fanta. Vi hade en källa precis där vi bodde och där kunde vi hämta vatten. Vi hade en kock, Rebecka, hon hjälpte oss att laga svensk mat. Vi åt ofta den mat vi var vana vid, men den kongolesiska maten var verkligen god. Det serverades mycket frukter och man åt Fufu som är ett slags potatismos fast det är gjort på rotgrönsaker. Kongoleserna är väldigt duktiga på att laga grytor av höna.

Vi pratar en del om människorna hon träffade under resan och Maria berättar om några incidenter som skett. Hon nämner bland annat att hon fick frierier av okända män på tågen i Kongo, det var nämligen status att ha en vit kvinna. När jag frågar om hon minns någon speciell händelse från volontärresan så får hon tänka efter en stund men tillslut berättar hon.
– Det är en händelse jag minns speciellt. Jag har en bild på en bebis. Barnets mamma hade fått många missfall, men tack vare mycket vila och den lugnande medicinen som vi gav henne lyckades hon få ett levande barn. Det var fantastiskt. 

Märkte du annars någon stor skillnad i hur folk agerade jämfört det du var van vid hemma i Sverige?
– Det var några saker som jag reagerade speciellt på. Människorna i Kongo Brazzaville ville tillexempel inte ge sina barn hönsägg med anledningen att vita människor ger sina barn ägg, och vita barn har inget hår. Det var även en chaufför som stannade bilen vi åkte i precis bredvid en grav bara för att inte störa andarna. De pratade mycket om andar. När ett barn dog vid en förlossning grät barnets pappa hysteriskt och trodde att det var han som hade gjort något som stört andarna och därför låtit hans barn dö. De kongolesiska barnen ropade ”vita människa” efter mig och när vi satt i kyrkan klappade de mig på håret. I norra Kongo trodde de att det var farligt att få tvillingar. De som fick tvillingar satte på sina barn amuletter för att de skulle överleva. Jag minns en flicka som jag tyckte var väldigt söt. Hon var ungefär fem år och hennes pappa var asiat. Jag sa något i stil med ”Vad söt hon är, henne skulle jag vilja ta med mig hem!” Och då svarade en kvinna ”Ja, gör det!” och menade att flickan i alla fall inte skulle få ett bra liv i Kongo Brazzaville. Jag som jobbade på ett förlossningscenter märkte framförallt att mödrarna var väldigt duktiga på att ta hand om barn och jag antar att det har att göra med att i deras kultur tar man ofta tar hand om sina yngre syskon under uppväxten. Jag minns även en kvinna som gick igenom en väldigt jobbig förlossning med sugklocka under en natt. När jag kom dit morgonen efter så såg jag att kvinnan hade gått ner till bäcken, som låg precis utanför, för att tvätta sina skynken. Något sådant skulle aldrig ske i Sverige.

Var och varannan människa som reser mycket har någon gång drabbats av magsjuka eller liknande under sin semester. Det är inget undantag för volontärer. För att undvika de farligaste sjukdomarna så rekommenderas man att vaccinera sig innan resan. Det är dock svårt att undvika lättare sjukdomar såsom magsjuka. Maria fick under sin tid i Afrika äta medicin mot malaria. Maria berättar att det var krångligt att hitta en medicin som man inte mådde dåligt av så hon fick testa många olika sorter innan hon hittade en som passade henne bra.
Var det något förutom sjukdomarna som var jobbigt med resan?
– Ja, språket var jobbigt. Kongoleserna pratar förutom franskan, som vi klarade av ganska bra, ett språk som heter kikongo. Vi fick ofta ha en tolk med oss. Det första jag frågade när vi kom till landet var ifall de kunde översätta ”Vänta lite” till kikongo. Det uttrycket använde jag sedan ofta när mina språkkunskaper inte räckte till och jag behövde hämta en tolk. Det var även jobbigt att veta hur man skulle uppträda. De skulle ha gett oss mer information om det innan. När jag bodde i Kongo var det modernt med ”kortkort” hemma i Sverige och jag minns att vid ett tillfälle kom en dam och la ett skynke över mina ben. I övrigt tyckte jag att det var mycket jobbigare att åka hem än att åka dit. Hemma gnällde människor trots överflöd och det var jobbigt att höra när man visste hur bra de egentligen hade det.

Vad finns det för fördelar/nackdelar med att resa som volontär? Är det något du skulle rekommendera andra att göra?
– Det finns både positiva och negativa saker med att resa som volontär, men jag rekommenderar det verkligen för det är en erfarenhet som är väldigt bra att ha i livet. Det som är jobbigast med att resa iväg är egentligen alla sjukdomar. Jag drabbades av malaria upprepade gånger. Bland de positiva sakerna finns bland annat det intressanta och viktiga i att lära sig om andra länders kulturer. Man utvecklas också otroligt mycket inom det yrke man arbetar som när man är iväg. Eftersom det inte finns så mycket regler lär man sig tänka själv och komma på egna lösningar. Man lär sig även att vara ensam och det är en av de största prestationerna man kan göra. Maria berättar också att hon tror att det är bra att arbeta inom sjukvård, ekonomi eller logistik om man ska resa som volontär, och hon rekommenderar att man har erfarenhet av yrket innan resan.

Innan jag går så tar Maria fram ett fotoalbum med bilder från tiden i Kongo Brazzaville. När hon pekar på olika bilder föreställande vänner, arbetskamrater och omgivning så lyser hon verkligen, man ser på henne hur mycket den här resan har betytt för henne. Bilderna är väldigt vackra och varenda en är tagen på ett kärleksfullt sätt som gör att man ser hur många minnen den för med sig. När det är dags för mig att gå tackar hon för kaffet och vi säger hejdå. När jag går hem genom snön känner jag smått förväntansfull. Min dröm om att åka som volontärarbetare har växt sig starkare när jag har fått höra Marias historia. Man ser tydligt hur mycket en resa som den betyder även i framtiden. Trots att det kommer kräva mycket jobb både innan och under resan så kommer jag få minnen för livet. Jag kommer träffa många nya människor. Jag kommer få erfarenheter som är svårslagna, men framförallt så kommer jag få se glimten av hopp i människors ögon och det är något som känns väldigt värdefullt.

 

Källor

http://www.jordenrunt.nu/org/volontar.htm

http://www.volontarresor.se

http://www.projects-abroad.se


En presentation av en tonåring med en förkärlek till lösmustascher, tantcyklar och cupcakes.

Det var trångt och stökigt där hon satt, men det fanns inget runtomkring som direkt fångade hennes uppmärksamhet. Så fort hon var ensam flög tankarna iväg. Musiken dunkade högt i öronen och textraden ”vi måste härifrån, den här stan drar med oss till botten av ån.” skrålade. Hon ignorerade än en gång uppmaningen som sa att hon borde sänka volymen för att minska risken för tinnitus. I stället höjde hon volymen ytterligare och lutade sig tillbaka. Hon var övertygad om att musik var bäst med så hög volym att man kunde känna hur varenda textrad liksom dunkades fast i hjärnan. Drömmar om ljusa nätter, värme, stora städer och lockiga pojkar malde i huvudet och hon kunde inte låta bli att le för sig själv. Spårvagnen skakade till och utanför syntes ett grått och snötäckt Norrköping. Hon suckade och gick än en gång tillbaka till sina dagdrömmar. Hon hann åka till London och tillbaka i tankarna innan spårvagnen närmade sig sin slutdestination på Drottninggatan. Hon ställde sig vid en av dörrarna och som vanligt stannade spårvagnen med ett sådant ryck att hon tappade balansen. Pinsamt. Hon tryckte vant på den röda, slitna stoppknappen och öppnade dörren. Där utanför stod de. De två personerna som gjorde det värt att gå upp på morgonen. Tillsammans gick de in på kafé Skafferiet, stället där de spenderande de flesta av deras eftermiddagar. Ångesten som kommer när hon inser att hon har slösat bort ungefär halva studiebidraget på chokladbollar och te, försvinner snabbt bort igen. När hon tänkte efter kunde hon egentligen inte komma på en enda sak som hon hellre spenderade pengar på än dessa långa fikastunder tillsammans med hennes två bästa kompisar. De skrattade länge åt ett skämt, och om du skulle sitta där vid bordet bredvid dem så skulle du snabbt inse att deras humor var mer passande för ett dagisgäng än för tre stycken gymnasieelever. Hon blev varm inombords när hon tänkte på hur underbar den kommande sommaren skulle bli. Hur mycket roligt de skulle få uppleva, och hon tänkte att det här blir sommaren då de tre lever alla Håkan Hellström-texter.


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0